Det här med att finnas och inte finnas…och att jag inte riktigt
köper det…tror jag. Kanske är det för att det är så svårt att ta in, människa
här, levande – hon finns och sekunder senare – inte här. Näe. Visst, hjärtat
slår inte längre och verbal kommunikation är ej längre en möjlighet. Men arvet,
alla spår en enda människa kan lämna efter sig. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn,
vänner och alla andra vars liv en människa berört. Hennes energier finns hos
oss, vi har plockat med oss henne, bär med oss i hjärta och hjärna. Kanske är
det därför den kan vara så smärtsam att hantera, döden. För att människan vi
säger farväl till fortfarande är så påtagligt närvarande men ändå fysiskt utom
räckhåll.
Jag vet inte hur jag tror om vad som händer sedan, kanske är
vi bara energier som liksom ebbar ut, kanske är själen mer beständig och
vandrar vidare (det finns ju några olika alternativ), kanske levde vi en gång
och det var gott nog.
Hoppas, gör jag i alla fall, att vi får hänga kvar runt
nära och kära ett tag efter att vår fysiska existens upphört, som energi eller
hur som. Känns tryggt så, att hon svävar runt de sina, viskar att vi inte ska
hetsa upp oss så över detta, långt liv – gott så.
Sov så gott du fina människa, tack ska du ha för alla de
andra. Bra jobbat, värdigt levt.