måndag 22 april 2013

ett tillägg

Jag har haft tre graviditeter, alla helt olika varndra. Kanske ska skriva en bok ;-) Den första var ett skolexempel på normal, rakt igenom hela graviditeten till den helt normala skolboksförlossning på ca 10 timmar från första värk till färdig bebbe. Den andra, alla möjliga konstiga krämpor men inga allvarliga, för än på slutet då jag blev akut havadeskapsförgiftad när det var en månad kvar. Igångsatt efter att varit riktigt dålig i två dygn och födde Kiddo på 2 timmar, lekande lätt i jämförelse med förgiftningen. Och nu Kisens ankomst, snabb och kaotisk men allt bra i slutändan. Poängen? Jo att det blir som det blir och i del flesta fall blir det mkt bra i slutändan. Ledsen om jag skräms med min berättelse men jag vet att det var många som undrade.

4 kommentarer:

Erika sa...

Det är nog därför jag inte stressar upp mig så mycket över förlossningen...att man ändå inte kan förutse hur det blir. Vi har ett bra sjukhus, det är min läkare som jag gått till i flera år som kommer förlösa och det finns smärtlindring av alla de slag (ja, förutom lustgas då...det används inte här). Det blir som det blir och det kommer mest troligt göra ondare än jag kan föreställa mig, men man blir rikligt belönad så då får det helt enkelt lösa sig. :)

liten sa...

Erika - min stora insikt efter..eller om det var under första förlossningen var att smärtan är inte farlig. Vi är så vana att förknippa smärta med fara....men den här smärtan genomlider vi ju som en process och så fort kroppen är klar med denprocessen är smärtan puts väck. Men, det är lätt att säga att man inte ska vara rädd, svårare i stunden. Heja dig!

Anna sa...

jag, som jobbar på barnsidan, önskar att man på MVC pratade om att det trots allt är 10% av alla barn som föds som på något sätt behöver hjälp från Neo. med allt från små små krämpor till lite mera stöd.
nästan jämnt går det ju bra - det är viktigt att komma ihåg!

liten sa...

Anna - ja, jag tycker att är det ngt som erfarenheten lär oss så är det hur dramatiskt det faktiskt är med förlossningar. Det är ett hårt arbetspass man ska igenom. Kanske om man vågade prata mer om att det kan bli tufft så skulle färre få panik av smärta el en oväntad händelseutveckling. Nu är det nästan som om man inte får prata om svårigheter för så skräms man...fast jag vet inte, skrämmas är ju inte heller bra iof...