Jonas Gardell

Jag är en struts, det vet alla som känner mig på riktigt. Vill inte läsa verklighetsskildringar, inte se tunga reportage om sexhandel el barn som far illa, vill inte att filmer el serier jag ser ska handla om vare sig organiserad brottslighet el mc-gäng. Alltså, jag vet att all denna skit existerar, kan bara inte ta in den om och om igen. MEN, det finns delar av historien som jag tycker att jag/alla ska känna till, en skyldighet tom. Förintelsen är ett exempel, inte många som skulle säga emot mig där, feminismens historia också tex. Och så historien om HIV/AIDS, alltså, bara kalla det för en historia låter ju så jävla banalt plus att det ju inte precis är en avslutad historia utan vår pågående, men jag hoppas ni förstår. Jag har precis läst ut första delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar...och jag är helt slut. Den är så vacker och ofattbart hemsk....eller egentligen fattar jag att det hemska knappt börjat, det kommer i de två sista delarna. Olycksbådande el kanske en obehaglig känsla av hur alla är dömda redan, hur vacker kärleken än är, för det är så vackert när de faller å så hudlöst, obehagligt och sårbart i alla andra fall. Jan Gradvall skrev i sin krönika i DI Weekend för några veckor sedan att Gardells böcker var en upprättelse för alla som var med, att deras historia äntligen berättas, att de blir ett bevis på att det hände, att de som inte finns har funnits. Bra där. På inget sätt har jag varit berörd av detta, annat än att min generation kanske förstod vikten av kondom bättre än den innan. Men historien, den ska jag kunna...vara medveten om, kunna förhålla mig till. Tänk så fånig man känner sig när man precis fått ny information om något som borde vara självklart att veta. Fler dog än Sixten Herrgård och Jacob Dahlin, det var fulare och hemskare än jag någonsin försökt förstå och samhället svarade på inga sätt el i alla fall väldigt dåligt upp emot behoven som kom. På tal om strutsar alltså...