att vänta

Ni vet den där leken man leker runt midsommarstång och julgran, raketen. Man börjar klappa långsamt och så fortare och fortare och samtidigt kryper man ihop mer och mer för att kunna göra tjoho-uppskjutet så högt och effektivt som möjligt, ni vet den. Jag känner just nu som om jag gör min egen version av raketen, en tyst och mer stillsam version och jag är just nu ganska långt ner i ihopkrypet, förbereder mig för uppskjut. Jag tystnar, samlar kraft försöker att inte göra av med onödig energi. Det är ett konstigt tillstånd för mig, konstigt att trappa ner, inte vara så jävla glad hela tiden (ja eller alltså ;-) och välja mina "strider". Saktar helt enkelt ner för att kunna vara lite explosiv senare. Get it!?