när Kisen kom ur-akut

Allt gick väldigt snabbt. 

Jag kände redan innan jag hunnit gå och lägga mig att det var nu det skulle bli av. Så jag stannade uppe för å kolla läget liksom. Vid midnatt började värkarna och de kom igång direkt med 3 minuters mellanrum, efter typ 30 min åkte vi in, vi har ju en bit till sjukhuset och vi hade bestämt i förväg att åka direkt. (Vilket var en himla tur!) Med stolsvärmen på för fullt och värmekudde på magen klockade jag värkar och andades så gott jag kunde. Målbild - inte krysta i bilen. När vi kom in hade jag haft värkar ca 1 h och var 4 cm öppen. Barnmorskan ville ta ctg för å kolla av läget men innan det var klart och jag ens hunnit ur kläderna vara allt i full gång och i min skalle spelades en rockvideo upp, en rörig en. Tillvaron var en enda lång värk och jag öppnade mig väldigt (för) snabbt men ingen bebis kom, jag visste redan att han inte var fixerad nere i bäckenet men med det tredje barnet är detta tydligen varken konstigt el någon fara. Problemet blev nu att jag fick krystvärkar men det fanns ingen bebis att krysta ut. Värden föll, orders skreks ut, jag blev lite runtslängd med för att få upp Kisens värden, bricanyl sattes in för att lugna mitt intensiva värkarbete, sugklocka och läkare dök upp, det hjälpte inte men värkarna saktade ner av bricanylen och det gav Kisen lite tid att hämta igen och alla värden såg ok ut igen, sugklocka och läkare försvann. Sedan drog det igång igen men ingen Kisen kom hur mycket jag än krystade. Värden sjönk igen. Doktorn med sin klocka kom tillbaka men då hade jag liksom nått någon slags gräns och krävde att de avslutade, jag kände att det inte alls var som med de andra två kidsen. Jag dealade med läkaren (el så lät hon mig tro det) och hon fick två krystvärkar till på sig att dra ut honom medan jag krystade. Det gick inte. Samtidigt togs ngt slags prov som var på tok för högt och sedan gick allt i Cityakuten-fart. Jag slängdes upp på bår, rullades (rusades) i hög fart genom sjukhuset till operation, Make har berättat att vi tydligen körde sönder en dörr på vägen. Jag var både rädd för Kisens skull och hade nått så grönjävulskt ont, skrek nog en hel del, både rakt ut och orders till alla runt mig. Så äntligen in på operation och det sista jag minns är hur jag försöker förklara för narkosläkaren att jag förstår hur jag blir sövd, vill minnas att jag försökte peka på sprutan i handen och säga där, där kommer sömnen ;-) Poff sa det och jag öppnar ögonen på uppvaket...gissningsvis 1 1/2 timma senare, gråtandes  innan jag är vaken, hög på morfin men ändå i dov smärta. Ganska snabbt hade de fixat så att Maken och min fina pojk var hos mig, åh juvligheten i att få honom på bröstet. Tårarna var rena glädje och lättnadstårar, smärtan var över (nåja), Kisen var hos oss och jag har fött barn klart. En rätt mäktig grej var att jag klockade värkarna på väg till sjukhuset och ända fram till att det blev dags att lägga sig för ctg-kruvan. Då glömde jag att stänga av den och efter jag försökt föda barn, både en och två gånger, blivit sugklockad, både en och två gånger, körd till operation, opererad, legat på uppvaket i 1 1/2 timma, blivit hämtad därifrån och körd upp till BB och installerad där så kollade maken på min mobil och då gick timern fortfarande och det hade inte gått mer än 5 timmar. Galet intensiv grej. Så varför ville ungen inte ut då, svårt att veta säkert men han hade lindat in ena armen och axeln i navelsträngen och det var förmodligen därför han inte åkte "ner". Beslutet om snitt känns helt rätt även om det är så galet mycket jobbigare att komma tillbaka efter att ha blivit snittad. Fy! Ordet urakut känns ju inte heller supermysigt. Jag har precis börjat kunna stå och gå med rak rygg. Kortare stunder är jag tom pigg och på topp (tex när jag orkar få till en dagens ;-) men det dalar fort. När jag försöker hålla ut med smärtstillande så sjunker både psyket och ryggen ihop men det går som sagt bättre för var dag och jag känner ändå att jag återhämtar mig snabbt. Får ju inte lyfta annat än Kisen, kan inte skynda mig, rullar ur sängen och har alla känslorna precis under huden, så lite till är väl kvar innan det blir någon slags vardag här hemma. Tack och lov för familj säger jag bara. 

Men det blev en pojk, en fin en, kanske den finaste. Han föddes förra måndagen, mitt i natten när både jag och vinden stormade och tjöt.