Det är lätt att tappa perspektivet, lätt att hemfalla åt gnäll på snö å slask, tycka synd om sig själv för, ja rent ut sagt, skitsaker. Men så ringer telefonen och nån man känner finns inte längre. Det hände idag. En jobb-bekant (det låter oberört att kalla honom det, han var i allra högsta grad viktig för mig och kollegorna, och glad, och hjälpsam och alldeles härligt levande och engagerad) har gått bort. Sorgen är inte personlig men det ligger en klump av obehag kvar i magen, eller är det kanske i hjärtat. Han åkte in på sjukhuset för en vecka sedan, magen full med cancer. En vecka senare finns han inte mer. Perspektiv, det är skönt att få rakt i plytet ibland. Befriande. Jag köpte vårblommor, skyndade mig hem för att krama på fina familjen, kände en puff i magen och tänker somna tillfreds med livet ikväll.
Vardagsstök – som bäst i efterhand
1 dag sedan
1 kommentar:
Fint skrivet. Kramar!
Skicka en kommentar