Kiddet var lite krasslig i natt, igen, seg bakterie vi har dragit på oss i vår familj. Konstig och oberäknelig med. Nåja, stackars Kiddet, så olycklig och trött. Idag pigg som en lärka och väldigt nöjd med att inte få gå på dagis. Jag suckar och pustar lite över att behöva vara hemma på förmiddagen och Maken jobbar frenetiskt för att byta av mig när jag sticker till jobbet. Pust pust, stackars mig, jag som har så mycket att göra idag, så många ansökningar att ta ställning till. Har lite ont i skallen också...och så var det ju det där med foglossningen. Men så klick klick, snabbt in och ut på några bloggar så är mitt gnäll botat och bortblåst. Anna, ni vet som jag skrivit om tidigare, som bloggat här annajansson73.blogspot.com, lämnar snart sin familj och vår värld som vi känner den. Sin make och lilla dotter. Hon har kämpat klart. Idag ska jag fan i mig känna livet i mig varje gång som det hugger till i bäckenet. Jag ska läsa varenda bok som ungen vill höra, dega och bygga lego. Jag ska orka laga god mat och stanna uppe lite för länge, kanske tvinga ner Maken i ett gemensamt trångt bad, bara för att. Jag ska tänka på hela min stora fina familj och glädjas över varenda kotte av er. Tulpaner också, det måste jag ha. Vår-påminnande, livsbejakande tulpaner. Solen skiner och det kommer släkt på middag i kväll också, finfina kusiner som jag gift mig till. Det blir kul. Heja livet och tack Anna för att du orkade skriva så länge som du gjorde.