Jag följer Sannas Lundells blogg på Mama med stor glädje (http://www.mama.nu/blogg/sannas-blogg), min beundran för hennes skrivkonst är stor. Hennes kille har gästbloggat hos henne i några dagar medan han är på Tahiti och drar sitt strå till stacken. Det sista inlägget han gjorde därifrån skar i hjärtat och jag har aldrig varit så glad över att jag redan är världsförälder.
"Nadile, 4 år och Gill, 14 månader, krossade mitt hjärta i dag. Nadile såg på mig på ett sätt som var mycket svårt att värja sig mot. En öppen, klar, oförställd blick som liksom bar på en fråga. Som om hon ville veta om jag hade svaret på varför hon var helt inlindad i bandage och variga kompresser. Det kändes som om hennes blick bad mig se till att de kameror vi hade med oss och riktade mot henne och de andra barnen skulle göra nytta. Att de skulle förändra. Jag ville hålla om henne men skadorna hon fått i branden efter jordbävningen gjorde att hon inte kan hållas om av någon på ett bra tag.
Jag sitter på knä vid Gill, hon är 14 månader och väger som en svensk fyramånaders baby. Hon greppar min hand ömsom hårt vädjande, ömsom lätt som en fjäril. Hon ser mig i ögonen och ler. Andra barn ligger helt apatiska och vaggar med huvudena, halvvägs in i dimman. Ingen mamma ser oss i ögonen. I morgon åker vi hem. jag och Allan och Anders. Barnen är kvar, kaoset likaså. Och regnet som är på väg. Gud hjälpe dem." (Mikael Persbrandt för Unicef)
Bli världsförälder du med, klicka in dig här och ta tag i saken; www.unicef.se
Nu ska jag klicka in mig och köpa några myggnät och 10 kg gröt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar