Dop i påsk

Under påsken hade jag och Maken äran att bli gud-föräldrar till ett bedårande litet flickebarn. Dopet var verkligen en fin upplevelse. Jag har faktiskt aldrig varit på ett dop som känts så innerligt, viktigt och vackert. För både föräldrarna och deras familjer är kyrkan närvarande och det kändes verkligen. Det var avslappnat och familjärt men som sagt ändå högtidligt. Våra kompisar (föräldrarna) pratade om hur de såg på dopet och sedan sjöng det och spelade för sin fina lilla unge. Barnets farfar var dop-präst. Japp, fint är ordet.

Dagens roligaste var när jag log lite åt något fint och roligt som någon sa under dopet och Kiddet lutar sig fram mot mig och väser argt mellan tänderna. - Mamma, vad skjattaj du åt? Detta äj inget att skjatta åt. Om du skjattaj kommer han (prästen) att säja allt igen!!!!

Hahaha.

Sedan råkade jag upprepa min fadäs, åtsägelsen kom ögonblickligen. - Men mamma, nu slutaj du upp med att toka dig, höj vad jag säjer, sluta skjatta.

Jo men visst, då gick det ju verkligen att sluta fnissa.