följetång i juletid - Lucka 1

Jag gillar listor här på bloggen, gillade även att göra min bokföljetång även om det var svårt, så nu tar jag efter en favoritblogg Emmas Vintage och kör igång en slags julkalender. Jag får snabbspola de fem första luckorna. Klämmer in dem i dag och i morgon om jag hinner.

LUCKA 1 - Berätta om dig själv

Jaha, det gör jag ju mest hela tiden i den här självförhärligande bloggen men ok då. Jag är nyss fyllda 35, inga som helst åldersnojor (ok kanske någon pytteliiiten då), är liten som en plutt, endast 152 cm över marken, har växt 1 m och 1 cm totalt i livet. Jag är född i Höga Kusten, där älven börjar bli hav, vuxit upp i min egen version av bullerbyn och har pitoreska minnen så det räcker åt en hel drös med människor. Livet i byn var fyllt av kompisar, som fortfarande är bästisar, allt handlade om att leka ihop, aldrig har jag lekt två och två.....om vi inte var tvugna för att inga fler hade dykt upp. Äventyr, trygghet och frihet beskriver barndomen väl.

Röda vita rosen, film i myshög i soffan, sova i allt ifrån tält, i trädkojor, små friggebodar och en och en annan båt, cykla - ibland hur långt som helst, sommarjobb, norrskensnätter i snökojor, baka smulpaj, dricka te, pojkar, flickor, kärlek och gemnskap. Jag flyttade hemifrån när jag var 15, till Örnsköldsvik, längtade hem nått otroligt....till kompisarna. Efter många.....låt oss kalla det turer....landade jag vid Umeå Universitet och fann mig vara hemma för första gången på länge. Museiologi och framförallt konstvetenskapen slukade mig och jag den. Tiden i Umeå var både svår och utmanande men hur jag än vrider och vänder på minnena så skimrar de ändå rosa, vännerna från Umeå bär jag för alltid i hjärtat, vi blev vuxna ihop, älskade sörjde, festade, pluggade, dansade, lagade mat, lev

de - ihop, på korridor, till ett soundtrack av Lars Winnerbäck......rosaskimrande. Tog examen! I slutet av Umeå dök han upp, mannen som då var pojk och som skulle bli Maken. Tittade sött med bruna ögon under lugg, spelade skivor och sa att badar badkar gör man bäst ihop. Kär! Ihop!

(Gifte mig! På båt, där älv börjar bli hav, med alla delar av mitt liv runt om.) Innan giftermål flyttade jag med till Linköping, läste litteraturvetenskap och fick ett helt nytt gäng som alla är mig så kära, mina vuxenvänner som jag numera reser med vart annat år, som jag har ägt Göteborg och Floras med och som jag saknar väldigt ofta. Fina! Jobbade med konst i Göteborg, fick in en fot på drömstället, fick jobb, hängde utställningar, ordnade vernissage, lärde mig om allt och lite till. Bodde utomlands, Schweiz och England, svårt, kul! Kiddet kom, fina ungen! Fick drömjobbet, roddade utställningar på heltid, fotografiska - hög på livet. Ny bebbe i magen, trött, ganska ont, först lite sjuk och sedan väldigt sjuk, stor dramatik och bebben fick komma ut en månad tidigare. Lycka! Hon var också finast. Flyttade hem till norr, Härnösand. Återhämtade mig (oss) i sommarhuset, hittade makalös lägenhet i stan. Levde lyckligare än någonsin som mammaledig till två döttrar och fru, balans i livet. Lagde mat och fick nya vänner, drog barnvagn genom en underbar höst och en otroligt kall vinter, ordnade julfest. Fick jobb mycket snabbare än någon trott, haha! Jobbar på, föräldrakooperativ, bästa döttrarna, familjen nära, kusiner, svärisar och mamma och pappa, gamla vänner möter nya, köper huset och vi har haft julfest igen. Punkt.

En snabbspolning av livet till dags datum.